Barnen









Kusin Vitamin











Älskade ungar...



***

***



- Kryssa i, sa åttaåringen. Ja eller nej?
- Så klart jag följer med till macken där de säljer jordgubbar, blåbär och glass i stora lass. Fattas bara! Jag pratar i telefonen. Kan du kryssa åt mig? Bra! I ja-rutan då.
- Det är tydligen roligare att gå med farmor till macken än att åka till stan och gå till den stora godisbutiken på Hötorget som jag har erbjudit, klagade sonen med ett gott skratt.
Snacka om gulligt. Älskade ungar!

- När ska du dö, farmor, frågade åttaåringen en stund senare. De tänker ju och funderar de där små kottarna. Och somliga har ju redan försvunnit för dem. Som farmors far och mormors far som båda är i himlen. Så frågan var inte så konstig. 
- Tja, om 200 år eller så.
- Då kommer jag på din begravning, försäkrade åttaåringen. Du kan vara helt lugn, farmor. Jag kommer!
- Men vad bra då! Då kanske du kan ha din nya röda tröja på dig och sjunga en stump? "I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut" eller nåt. Och sen får du äta precis hur mycket glass du vill.
Åttaåringen såg belåten ut.
Så vi gick till macken och handlade.


Det är så jag vill att de ska minnas vår tid tillsammans. Som ljus och lycklig med jordgubbar, blåbär och glass. För det är ju så att en dag är vi bara minnen om ens det, vi som just nu tycker att vi är så viktiga.







***